Talgoxe, den lilla köttätaren!

Talgoxen (Parus major) är en liten tätting. I vissa delar av Malung har den kallats »Livstyckepojke« med hänsyftning på dess färggranna fjäderdräkt. I Västerbotten har den kallats »Sågfilare« med tanke på dess sång. Över huvud taget var det vanligt att man satte ord på fåglarnas sång. Tillexempel tyckte man Talgoxen sa »Flicka lilla, titt ut, titt ut« där den satt på fönsterblecket.

Vanligast var namn som syftade till fågelns välkända smak för kött. I Norrland användes fågeln till och med vid beredningen av skinn. Man lätt den helt enkelt picka i sig det fett och kött som fanns kvar när man hängt hudarna att torka.

Därför heter fågeln »fettfågel« på samiska, »köttkäckling« i Västerbotten och »köttmångeln« eller »köttmesen« i Jämtland. Andra namn var »talgmes«, »talgsmack« och »talghatt« i Sörmland. »Talgsmok« och »gulspink« i Småland. »Talgtita« i Västergötland. »Spickeköttsfågel« i Blekinge, Gotland, Närke och Dalarna. »Belmes« i Hälsingland. »Messeta« i Bohuslän. »Täckling« i Jämtland. »Talg-Per« och »Kött-Månge« i Dalarna. »Talgoxe« är belagt i svenska språket sedan mitten av 1600-talet. Och det var också det namn Carl von Linné valde.

Det var bara på vintern talgoxen närmade sig boningshusen. Därför har de varit tecken på annalkande snöoväder och myckna köldgrader.